Komplikationer i rehabeliteringen och ytterligare skada

Ja detta börjar likna mera av en sjukhusblogg än den triathlonbloggen som den ska vara man jag antar att jag får anpassa mig dit livet för mig.
Jag hade i förra veckan börjat räkna ned tiden jag var inställd på att ev komma tillbaka till jobbet till höstlovet när allt vändes upp och ned igen.

Det hela började i söndags kväll, jag låg hemma i soffan och kikade på Netflix, smärtan hade börjat gå ned och jag hade till och med flyttat in nattsömnen till sovrummet efter en vecka sittandes i soffan på nätterna.
Rätt som det var högg det till i bröstet och smärtan steg till max från nästan ingenting det blev tungt att andas och jag kippade efter luft men lungorna hängde inte med utan andetagen var pyttesmå och det blev svårt att syresätta sig ( var känslan)
Jag kunde inte sitta, ligga eller stå utan att smärtan skrek i min kropp, nu jävlar tänkte jag nu är det något som har skitit sig. Vi ringde barnvakt för att kasta oss i bilen och fara in till akuten förhoppningsvis så skulle de ha bättre smärtlindring var min tanke.

Väl inne på akuten blev jag omhändertagen av en mycket bra läkare. han genomförde ett ultraljud och var inte nöjd. Antingen har du en lunginflammation eller så är lungan fylld med blod var hans första diagnos. Nu var röntgen stängd så de kunde inte säkerställa vad problemet var men han ville ha mig kvar för observation och för att direkt på morgonen kunna genomföra en röntgen. De hade redan börjat trycka i mig smärtstillande men trots det var det en riktigt hög smärta.

1.jpg
 

Han sa att han trodde att det var blod och att jag i så fall var tvungen att dränera bort detta från lungan ja eller lungsäcken som det egentligen handlar om. Det blev en ganska tuff natt där de fick komma varannan timme och ge mig två nya sprutor med smärtstillande för att jag skulle kunna hålla mig inom en smärtgräns som gick att tolerera.

Dagen efter så röntgades lungan och de kunde konstatera att det handlade om blod vilket förmodligen kom från fallskadan och att jag nu blev tvungen att förflyttas till sjukhuset i Eskilstuna.  Någon timma senare fick jag ambulanstransport till min stora glädje av en av mina tränarkompisar Per vilket kändes väldigt tryggt då han inger ett härligt lugn och hela mannen skulle kunna dyka upp på bild om man googlade trygghet.

Inne på sjukhuset i Eskilstuna var det allt annat än tryggt, det var rörigt och jag blev inlagd i en korridor och kände mig väldigt orolig. Det fanns ingen som tog hand om mig och jag visste inte vad som skulle hända. Plötsligt dök det upp en massa människor som förklarade att nu skulle jag få dränage in i lungan. Detta blev lite chockartat.
Till att börja med blev jag inkörd i ett rum med öppna dörrar, det sprang några barn utanför och det var massor av folk i rummet, någon förklarade för mig att nu skulle de sätta dränaget. Jag fattade inte vem som var läkare eller om de var flera. Den ena sa att jag skulle ligga på sidan medan en kvinna ville ha mig på ryggen. Jag förklarade att jag nu var rädd, vad är det som händer och vad är det som ni ska göra? Jag tror att det var totalt 8 personer i rummet och jag tror att det var en läkarstuderande men inget var säkert.

Mannen sa att de kommer att lokalbedöva och skära upp huden ca 4-5cm sedan skulle jag få 25mg av något för att dämpa smärtan men det skulle ju inte göra så ont. Kvinnan  rengjorde och skar upp ett snitt mellan 4-5 revbenet ( tror jag att det var) sedan skulle en slang föras in längst med revbenet och in i lungsäcken. När hon började pressa slangen blev smärtan olidlig och jag hörde att de sa att det var svårt att spräcka vad det nu betydde. Sedan spräckte de nu vad det var som de skulle spräcka och det blev ett tryck som var olidligt, jag kippade efter luft och det kändes som om hela bröstet skulle implodera. Jag hörde att de pumpade in mera smärtstillande nu var de uppe på 125mg. Så kom de tydligen rätt för blodet började spruta. det blev kladdigt och de drog igång pumpen som ska pumpa blodet. Nu ökade smärtan ytterligare och trycket blev ännu högre. Helvete hur länge ska detta fortsätta har de punkterat lungan var min tanke.

Tydligen gick allt bra så bra att jag kördes nu ut i korridoren igen där de då hade en "vakt" som satt med mig hela tiden för att hålla koll om blodet översteg 1500 så var de tvungna att ge mig nytt blod.
Nu är allt en töcken jag vet att det var några sköterskor där och jag hade ont men jag sov och vaknade om vartannat. Tydligen fanns det ingen plats åt mig så därför fick jag ligga där i korridoren med ett jäkla spring, hostande och andra sjuka som kom in med ambulanser.

3.jpg



Det var otroligt skönt när jag äntligen fick komma upp till avdelningen, det är en avdelning där de har koll och tryggheten infann sig för första gången sedan jag kom till sjukhuset. 2 personal på 2 patienter. Konstant vård och någon som höll koll hela tiden och förklarade vad det var som hände. De pumpade mig full med smärtstillande då jag hade redigt ont och givetvis var jag uppkopplad så att de kunde följa alla värden som hela tiden hade varit bra.

2.jpg
 
Natten var åter igen tuff med mycket smärta och känslan var hela tiden att jag var varm och inte hade koll på varken tankar eller kroppskontroll. Dagen efter var likadan förutom att nu fick jag problem med inte klara av mina toalettbestyr. Sköterskan hotade med Kateter efter att ha kollat hur mycket urin jag hade i blåsan. Nu var det dags för pannbenet, ingen kateter blev dagens mål. Likt ett IM så kämpade jag mig igenom detta men när man inte kan styra kroppen så är det svårt. Jg tog smärtan av att lyckas resa mig upp för att komma upp i en toastol och då löste sig äntligen problemet. På kvällen fick jag besök av min fru och ena dotter det var otroligt skönt och jag kände hur lugnet la sig det är otroligt viktigt att få känna sig trygg och jag kunde slappna av på ett helt annat sätt till och med reducerades smärtan under tiden som de var där.
 
På tisdagsmorgonen så kom läkaren och kopplade bort pumpen då hon sa att nu var det inte blod som kom utan någon annan rödfärgad vätska.
 
4.jpg
 
 
Hon sa att jag skulle få röntgas och om den var ok så skulle de kunna plocka bort dränaget. Jag började känna mig piggare och de hade fått koll på smärtlindringen. Nu kom hungern i stället jag fick för första gången lite soppa, efter den soppan var mat det enda jag kunde tänka på. Munnen var torr av alla mediciner och smakade "skit"  Nu tog de även bort droppet. Denna tisdag fyllde min dotter 11 år viket var tråkigt då jag hade velat vara hemma och fira henne i stället för att ligga där. Jag hörde inget mera om röntgen och någon fast föda var det aldrig tal om.
 
Jag fick nu åter igen byta avdelning till AVA där de har fullt upp med betydligt flera patienter. Åter igen blev det rörigt och jag visste inte vem eller vilka som var mina sköterskor. Jag fick ett rum med ytterligare en patient och ingen tv. Låter som ett lyxproblem men nu började tristessen infalla sig och i kombo med hunger så blir man inte friskare. Sent på kvällen så hade det fortfarande inte blivit någon röntgen och jag började fatta att det nu inte skulle bli något att äta. Nu kom en man och förklarade att de skulle koppla på apparaten igen i stället för att röntga, jag ifrågasatte detta med läkaren ord om vad hon hade satt men de kunde inte få tag på henne och följde då en annan läkares order. Nu skulle jag ligga till 21,30 och sedan skulle den kopplas bort och o  det såg ok ut så skulle de då dra ut dränaget.
 
Nya order, nu blev det så att jag fick ha kvar maskinen till läkaren skulle komma, åter igen fick jag toastolen för att sedan få lite sömn. 01,30 kom läkaren in på rummet och kopplade bort både maskin och dränage. Underbart min sista tanke innan jag somnade var att nu skulle jag kunna få frukost, jag hade nu inte ätit sedan i söndags och nu var det onsdag och hela kroppen skrek mat.
 
Onsdag morgon, ingen  frukost nä du måste röntgas först. Vad f-n de skulle de ju ha gjort i går. Suck nu rann det över lite men jag var bortkopplad från maskinerna så jag drog på mig kläderna och travade ut från sjukhuset. Det regnade och blåste, lungorna smärtade men det var jäkligt skönt att slippa ligga där och höra tjatet om att dricka soppa och vänta, vänta, vänta. Jag gick i en timme för att vänta in ronden innan jag gick tillbaka. Nu hände det saker, jag fick åka till röntgen och vet ni vad utan att se resultatet så fick jag äta. Två torra orostade rostbröd med ost och en knäckemacka med kaviar och vet ni vad det smakade underbart. Det hann bli lunch och fortfarande inget svar men vad gör vell det jag fick åter igen äta, så jäkla gott. Dessutom en lättöl till maten, mmmm.
 
5.jpg
 

Efter lunchen kom läkaren in och sa att röntgen såg bra ut så nu var det bara att åka hem med lite nya piller i fickan. Hur kommer man hem? Enkelt de fixar transport men icke så fungerar det inte men vet ni vad de kan ordna en bussbiljett. Med en smärtande kropp och kallsvettig så är en bussfärd det sista man vill vara med om. Som tur är så var min dotter ledig från skolan så hon kunde hämta mig. Tack älskade Nellie.

Nu ligger jag här hemma igen så jäkla skönt. Jag kan konstatera att sjukvården är både underbar och ganska hemsk. Det jobbar massor av härliga människor där som är underbart rara som står ut med trötta, hungriga, arga, lessna och förtvivlade patienter. Stor eloge till er alla, tack.

Nu känns det som om jag har backat tillbaka en vecka i mitt tillfrisknande men det är skitsamma jag kommer att hinna få bort min karamellkungenmage och jag kommer att hinna träna mig i form igen men nu ska jag först bli frisk.

Igen!

Öpnna i nytt fönster