Ironman World Championships

Tänk att jag får äran att skriva ett blogginlägg med rubriken Ironman World Championships. Bara det är ju stort. Nu är jag i mål, jag har uppfyllt ett högt uppsatt mål och vägen hit har varit krokig men desto mer givande än en spikrak väg.

Lördagen började 03:30, med frukost och en biltur ned till starten strax efter 04.00. Jag hade mitt supporterteam med mig redan då – mamma, pappa & KJ. De placerade sig på muren vid Dig me Beach, medan jag gick iväg för att få mitt startnummer på båda armarna, och för att fylla mina flaskor på cykeln och sätta cykelskorna på rätt plats. Jag kan säga att det minst sagt var en speciell stämning, luften var fylld av nervositet, glädje, lycka, ångest och spänning. Jag själv var fylld med en massa känslor, men bara positiva. Jag kände mig lugn inombords, idag är det min dag. Det här är en dröm, jag har vunnit den här platsen som så många andra ville vinna. Det skulle vara oförskämt av mig att inte vara lycklig och att inte insupa atmosfären på bästa möjliga sätt!
Efter att jag checkat allt med cykel, cykelskor, löpgrejer och allt som hör till träffade jag på KJ och fick en lycka-till-puss och sedan var det bara en lång väntan till jag fick gå i vattnet strax efter 06:30.
f%C3%B6re.jpg

Väl i vattnet kändes det lite nervöst, det var trångt, ruskigt mycket folk som alla ville vara längst fram. Starten gick med ett kanonskott, och sedan såg jag bara vitt skum och armar/ben i 57 minuter. Jag hade ingen aning om vart på banan jag befann mig förrän vändpunkten kom efter halva sträckan. Sedan visste jag inte vart jag befann min förrän vi var inne vid piren igen. Helt sjukt trångt, och helt sjukt många galna killar som ville fram till varje pris. Men det ville ju jag också icon_smile.gif  Jag var uppe ur vattnet på 57:55, bra tid med tanke på att det var utan våtdräkt och sjukt trångt.

Växlingsområdet var stort, men jag hade en bra placering för min cykel och hittade den snabbt.
v%C3%A4xlingsomr..jpg

Vägen genom stan med cykeln var magisk, mycket folk som var glada och hejade, många medtävlanden som var fokuserade men ändå lyckliga och glada.
Vägen ut till Hawi var riktigt bra, det rullade på bra och jag hade ett bra snitt i 100 av 180km. Sedan blev det lite tyngre, jag tappade mycket på vägen tillbaka till Kona. Mycket på grund av motvind, men självklart på grund av värmen och av att jag inte riktigt fått in den träning jag borde fått sedan IM Kalmar. Jag kan inte förvänta mig annat med 8 veckor mellan två IM, inklusive två förkylningar. Men jag rullade in i växlingsområdet efter en cykeltid på 5:52:32 – en tid jag helt klart är nöjd med, med tanke på förutsättningarna och den tuffa banan.

I växlingen till löpning fick jag två snälla volontärer som packade i mina saker i rätt påse och smörjde in mig med solskyddsfaktor och peppade mig inför den kommande maran. Stämningen i området kring målet var otrolig, den gick nästan att ta på! Folk överallt, alla var glada och pigga och hejade på alla! Första delen av banan gick längs med Ali’i Drive, med en vändpunkt efter 8km. Sedan tillbaka in till stan, för att sedan springa upp på Queen K med siktet inställt på Energy Lab. Sträckan fram till Energy Lab var den längsta i mitt liv, jag kom aldrig fram…. Men, jag höll mig springade – men väl framme i Energy Lab kom den första riktiga schackningen. Jag fick gå en stund, och kom sedan tillbaka och började jogga igen tack vare alla snälla och peppande volontärer. Men väl uppe på Queen K igen var jag helt slut. Benen ville inte framåt mer, och de gjorde sjukt ont. Men som sagt, jag vet ju anledningen. När jag hade ca 4 km kvar till mål kom Jona Dahlqvist och passerade mig med en vänlig hand på min axel – och då kände jag åter igen att detta är ett fantastiskt arrangemang. Människor möts – på olika nivåer med ett gemensamt mål. Jag förblev dock gåendes fram till stan, där all publik fanns. Då kom jag på mig själv att jag helt plötsligt sprang (joggade…) igen, och jag sprang över mållinjen på en tid av 11:58:23.

t%C3%A4vling-1.jpg

Känslan av att springa i mål, på Ali’i Drive, och bli en Ironman World Championship Finisher, är obetalbar. Jag kan själv knappt förstå vilken resa jag faktiskt gjort. Från att 2010 vara sängliggande rygginvalid med dagligt högt intag av morfinpreparat, till att bli Ironman World Championship Finisher 2013. Helt plöstligt spelar tiden eller placeringen inte så stor roll!

efter-tr%C3%B6tt.jpg

finisher.jpg

Tack KJ – för allt du ger och allt stöd du alltid visar mig!
Tack till min familj och bästa supporter-team – utan er hade det här inte gått!
Tack Joachim Willén – för att du stöttat mig hela vägen sedan 2007, trots den långa skadeperioden.

Öpnna i nytt fönster