Race report Ironman Kalmar

Då var det dags för den fantastiska tävlingen Ironman Kalmar. Hur det än skulle gå så intalade jag mig själv att det skulle bli skitkul, vilket det också var, stundtals.

Jag reste till Kalmar i hopp om att jag gjort min läxa sedan Långdistans SM i Motala då det tog tvärstopp efter ca 9 mil på cykeln.  Jag har nämligen haft några veckor då jag näst intill lagt allt fokus på cyklingen.

Dagarna före loppet försökte jag suga in den speciella stämningen så mycket som det gick med shopping i expo, pastaparty mm. Även i år fick jag förmånen att låna Haralds lägenhet, tackar ödmjukast för det.  Jag fick till några bra pass med bra känsla dagarna innan.

Och så till loppet…

Simningen kändes helt ok. Jag hade sagt till mig själv att jag skulle vara aggressiv. Jag blev ganska själv första kilometern men kom ikapp en kille och bestämde mig för att spara lite energi och låg bakom han tills jag simmade om med ca 1km kvar. Just detta är den enda nackdelen jag ser med att köra i PRO, jag blir lätt ensam på simningen och får göra allt jobb själv i stället för att ha flera jämnbra bredvid mig och ”glida med”.

På cyklingen kände jag redan på Ölandsbron hur gluteus började krampa och tänkte då att detta tyvärr kunde bli precis som i Motala. Jag lyckade dock hålla kramperna kontrollerbara. Vid 53km där Åsa så snällt stod och langade min egna energi släppte kramperna och jag kunde hålla ett ganska bra tryck resterande del av Ölandssvängen. Det var nästan så att jag blev glad när det började göra ont på ”rätt” ställe dvs. framsida lår. Svängen på fastlandet är det inte så mycket att säga om, jag låg precis på gränsen till syra så gott som hela vägen.

Löpningen kändes väldigt bra de första 2-3km och jag hoppades då på att kunna göra den löpning jag alltid velat göra. Tyvärr kom mitt problem från tidigare lopp tillbaka, dvs kramper i magen. Nackdelen med att tävla under så lång tid är att man tvingas ta energi från de officiella stationerna vilket min mage uppenbarligen inte tycker om. Kramperna kom och gick vilket medgav ganska stora skillnader i fart. Ibland 4.10 fart och ibland 5.30. Nu skyller jag inte min dåliga löpning på kramperna, jag var faktiskt rejält trött när jag kom i mål. Det är bara lite tråkigt att inte tillåtas hålla en jämt fart.

Slutsatsen blir ändå att resultatet speglar min nuvarande form vilket är klart under vad jag själv godkänner.

Jag vill tacka alla som på något sätt bidrog till den fantastiska stämningen i lördags, det är ni som gör att jag gärna återvänder nästa år. Sedan vill jag också gratulera alla som genomförde loppet och be de som misslyckades att kämpa vidare.

Nu är det osäkert om det blir någon mer tävling för mig denna säsong, om inget roligt dyker upp vill säga.

Faktum är att jag aldrig någonsin har sett fram emot en försäsong så mycket som nu. Mycket ska förändras och förhoppningsvis leder det till större framgångar nästa säsong. Jag ske återigen bli han som är stark på cykeln. Det finns redan en plan för vintern!

Öpnna i nytt fönster