Race report-Ironman Kalmar

Jag har aldrig haft så mycket problem innan en tävling som innan Ironman Kalmar. Mitt knä slutade strula ca 2 vecokor innan tävling, då kunde jag börja cykelträna på allvar. När jag i början av juli jobbade som snickare i Tranås lyckades jag bryta ett revben när jag hängde över ett räcke för att lyfta upp plank. I samma veva som mitt knä blev symtomfritt lyckades jag på Tällberg triathlon köra omkull på cykeln vilket medförde rejäla smärtor i höften. Trots detta så kände jag mig ändå redo när jag stod där på startlinjen och visste mycket väl att jag skulle kunna göra ett bra lopp. Jag kände att jag var i form.

Jag åkte till starten kl 05.00, lika lugn och trygg som vanligt innan tävling. Efter ett kort insim var det dags att ställa sig i startfållan. Vi i proffsklassen fick förmånen att starta 5min före de andra vilket var mycket skönt, det var många som efter loppet klagade på att det hade varit trångt på den ordinarie starten. Jag kom iväg ganska bra, hittade ett par fötter som tyvärr snabbt försvann igen. Det gick ganska mycket vågor på Östersjön så jag hade svårt att hitta tillbaka till ett par bra fötter att ligga bakom. Istället simmade jag resterande simning själv utan att ens se någon annan. Det var först när jag varvade piren andra gången jag kom ifatt motionärer som fortfarande var på sitt första varv, då blev det riktigt trångt. Jag tyckte faktiskt lite synd om dem, eftersom det är så stor fartskillnad i vår simning medförde det att jag blev tvungen att simma över ett par stycken. Till nästa år bör de se över simbanan så att detta inte kan återupprepas, det är inte kul att simma över folk och definitivt inte att bli översimmad. När jag kom upp ur vattnet visste jag inte hur jag låg till, jag hörde speakern säga något om 57min och förstod då att det inte hade gått så snabbt som jag hade hoppats men i detta läget visste jag inte heller hur de framför mig hade simmat i det stökiga vattnet så det var ganska ovisst hur jag egentligen låg till. Det blev en hygglig växling från sim till löp.

Ut på cykeln och i med fötterna i cykelskorna till ett riktigt härligt publikstöd. Straxt innan Ölandsbron stod Tomas som planerat och meddelade hur långt det var upp till framförvarnade. Om jag minns rätt sa han 2min till Näsvik, 2.5min till Carlén och 8min till Djurback. Både Carlén och Näsvik är duktiga cyklister så jag bestämde mig för att inte hetsa ikapp. Jag hittade istället min egna rytm, kom ikapp Lindberg efter ca 2mil. Jag visste innan att vinden skulle vara hård och att det skulle vara bra att ha en rygg i södergående riktning på Öland. En utlänning kom ikapp oss och vi smög in på 10 meters lucka bakom honom. Där låg vi bra. Vid en vändpunkt efter ca 3mil fick man chansen att se hur långt det var fram till nästa man, där så vi Carlén ligga och trycka helt själv ca 1,5min framför. Efter ett tag blev det lucka till vår utlänning till lok som Linberg försökte täppa till varför jag fick släppa. De två kom sedan ikapp Carlén och då ångrade jag mig lite. Jag misstänkte att vi 4 skulle kunna köra bra tillsammans. Efter ytterligare ca 3mil kom jag ikapp Carlén och Lindberg som hade släppt. Här ifrån gjorde Carlén ett hästjobb på cykeln, stark som han är plöjde han på i täten med mig och Lindberg bakom sig. Allt gick finfint fram till ca 13mil, då började väggen komma smygandes. Lindberg hade i detta läget redan seglat iväg, Carlén började liksom mig ge lite vika och farten sjönk, trots låg fart fick jag slita lite för att gå med honom och jag kunde inte bidra ett skit. Jag blev trött i både ben och huvud samt att jag började frysa. För mig var det helt oförståeligt hur jag kunde vägga av både energi och vätskebrist, jag som hade druckit och ätit så bra. Jag hade helt enkelt cyklat över mig förmåga.

Växlingen till löpning blev också hyfsad men jag kände att om jag inte kommer tillbaka snabbt med energi och vätska så skulle det bli en väldigt kort löpning för mig. Jag fortsatte att frysa och känna matthet i kroppen, så tyvärr gick det åt fel håll. Jag valde därför att kliva av efter 12 km och besvikelsen var total.

Varför blev det nu så här då?? Jo, jag har inget att skylla på, jag var helt enkelt för dåligt cykeltränad och tävlade över min förmåga, jag har i år inte varit i närheten av den cykelmängd som förra året. Jag har kollat igenom min träningsdagbok och mina 5 pass över 15mil räckte naturligtvis inte till att göra en bra IM-cykling. Jag var dum nog till att inte förstå detta innan, stoppade huvudet under arma och bara körde på. Det gick bra…Men bara i 13 mil. Till i år har jag satsat mycket på fart och hann aldrig riktigt ikapp med volymen. Det jag vet är att jag har blivit mer farttålig och det tar jag givetvis med mig till nästa år.

Jag vill ändå tacka Ironman Kalmar för en fantastisk tillställning och jag kommer givetvis gärna tillbaka någon gång, om det blir nästa år det vet jag inte. Jag vill naturligtvis också tacka för allt stöd jag fått före, under och efter loppet, det är riktigt värdefullt.

För att avsluta denna säsong lite roligare så kommer jag att köra Sala silverman i morgon lördag. Det är en Halv IM och jag kommer åka dit för att gå i mål och lägga locket på för denna säsong.

kalmar-2013.jpg

Grym bild tagen av Tobias Östlund

Öpnna i nytt fönster