Att vara där man inte vill vara…

Jag är en person som lätt blir rörd, mina känslor svämmar ofta över med följden att min röst förlorar stabilitet och ögonen grumlas, det kan komma en tår eller två. Jag mår bra av att få bli berörd av händelser, saker och människor. De tårarna är fina.

I kväll kom det andra tårar. De här är sådana som inte vill sluta rinna och som kommer när jag är ledsen. De går inte att stoppa, det kommer nya oavbrutet och blir till slut svidiga mot huden. Tårarna kommer mot min vilja. Eller kanske är det inte sant? Jag vill gråta, för jag tycker så hemskt synd om mig själv.

Det var ganska länge sedan nu, som jag ömkade över min olycka och mitt elände. Jag har varit pigg och stark en lång tid nu. Jag har inte klagat på hela sommaren, bara sett det positiva och min förbättring. Kämpat hårt. Men i kväll på löppasset kom den, bitterheten. Jävla tröga helvetes andning, VA FAAAAAN! Livet är orättvist! :´(

Men… den största anledningen till min misär i kväll är att jag inte är där jag vill vara! Jag vill inte ligga här i min säng i Karlstad och vara bitter.

ironman-2012.jpg?w=200&h=300Jag vill ligga i en hyrsäng i Kalmar, jag vill vara pirrig i magen för morgondagens Ironman, jag vill känna mig rädd, lycklig och stark på samma gång. Jag vill ha svårt att somna på grund av fjärilar i magen. Jag vill blunda där i sängen och gå igenom hela loppet inom mig gång på gång. Jag vill slumra och loopa runt i tankar kring vätskesystem, energiplan och punkagrejer. Jag vill vara med er mina vänner, få tävla tillsammans, få göra årets lopp ihop, få mötas efter vägen och heja på varandra, få ge varandra high five och få kämpa hela vägen in i mål, tillsammans!

Nästa år hoppas jag att jag också står där i vattnet med er och vänta på startsignalen igen! I morgon hejar jag hemifrån och är med er i tanken, hela dagen. Go, go, go!


5198 b.gif?host=kathrinmortel.wordpress.com&blog=41095573&post=5198&subd=kathrinmortel&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster