BAAM

10384911_10203148582148760_7445220932620197079_n.jpg?w=169&h=300

Doften av Brudspireran tar mig till barndomen. Jag hade en sådan utanför mitt flickrumsfönster. Doften är starkt kopplad till barndomskänslor. Varje gång den når mig så svingas jag tillbaka för ett kort ögonblick!

…det räcker med några små trevande toner på en just den låten och plötsligt slungas jag helt oförberedd rakt in i en avlägsen känsla.

De väller upp från djupt inombords, olika känslor kopplade till den musik som jag lyssnat på i känslosamma perioder i mitt liv. Den där sinnesstämningen som kanske gjorde förfärligt ont, kittlade i magen eller brände som eld i hjärtat sköljer åter över mig. För ett kort ögonblick blir upplevelsen så stark att jag nästan kan ta på den svunna stunden. Jag vill röra vid den, fånga en tid som redan passerat…och som aldrig kan komma tillbaka. Så nära men ändå så långt borta…

När det händer håller jag andan och njuter av det smärtsamma och fina med saknaden. Jag vill hålla kvar känslan så länge jag kan, jag vill visualisera dem och det som hände där. Jag vill få hålla i Klaras små smutsiga barnhänder igen,  känna farmors doft som inte finns kvar, gå på platser som inte längre är mina, minnas dem som tagit andra vägar och mig själv som den jag var då. Inget och ingen av oss finns kvar, vi är nya och några har enats med vinden.

Hur stilla jag än står, hur hårt jag än håller andan kan jag inte hålla fast minnet annat än för en flyktig sekund. Sedan skingras känslorna, smakerna och dofterna igen och jag vaknar upp i nuet.

Vackra livet, hårda livet…


5724 b.gif?host=kathrinmortel.wordpress.com&blog=41095573&post=5724&subd=kathrinmortel&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster