Det är ofta en hårfin gräns

…som skiljer saker mellan att vara väl avvägda och att vara för mycket eller för lite.

Det perfekta läget är svårt att hitta, och i sökandet efter känslan som det perfekta läget skulle ge händer det  kan inte att allt för sällan att jakten gör att alltihop går förlorat…helt och hållet.

Exempel 1: Du äter ett ägg, något fattas för att det ska bli rikitgt bra. Du hittar saltkaret och försiktigt, försiktigt pickar du över ägget. Du vill ha perfekt mängd salt för att komma dit du vill i smaklökarnas vals. Pick, pick…plopp… :( Fan, en alldeles för stor mängd salt sköljer ut över ägget. Ägget blir förstört och oätbart, saltet tar död på alla andra smaker och svider på tungan.

Exempelvil 2. Det är så trivsamt att umgås men någon som är öppenhjärtig  och personlig utan att för den skull bli allt för privat, eller hur!? Men den som träffat någon som inte riktigt uppfattat den fina gränsen och just blivit lite för privat kanske känner igen vad jag menar när jag som mottagare ofta känner mig väldans obekväm vid sådana situationer.

Jag behöver inte veta om du ska kissa eller bajsa när du reser dig och går mot damrummet. Det skulle kanske kunna räcka med ett ursäkta mig ett ögonblick? Eller när någon vid första mötet berättar om familjegräl och dåligt fungerande p-stav. Låt oss kanske tala om något som ger lite mindre tydliga bilder av intima göromål som jag har svårt att bildligt blunda för och som jag faktiskt inte bett om att få uppspelade där på resaturangen i väntan på min smarriga Karl-Johanrisotto :)

Det sista exemplet jag vill beskriva är ett jag stött på vid några tillfällen på senare tid. Det handlar om bemötandet av mig som kund och hur fel det blir när det är fel avvägt!

Första gången det hände var på en nyöppnad wook-mat-kedja här i stan. Jag stod och dagdrömde lite i kön innan det var min tur beställa och när jag kom längst fram i kön möttes jag av en person som på ett hysteriskt sätt hälsar HEEEEJ! Hon gör det på ett sätt som jag tolkar att vi minst måste varit bästa bästisar men inte setts på as-länge! Jag skvätter till av hela händelsen och tittar frågande på den vilt främmande servitrisen. Jag står med öppen mun och tom blick i några sekunder innan jag samlar mig och lyckas läsa av ansiktet mittemot. Jag inser då att jag en nobody för henne. Jag var bara en kund och hon hade sannolikt gått på en supercoacsäljkurs alldeles nyligen. Målet med att skicka henne på kursen var nog att få nöjda kunder men det blev motsatt effekt på mig. Jag kände mig nog mest kränkt och obekväm.

Gång nummer två inträffade på jättejättestor sportbutikskedja under julhandeln. En expedit hälsar återigen på mig som om att hon stått i timmar och väntat på mig på Arlanda efter min 24 månader långa jordenruntresa. Expediten gör att jag hoppar till i ren reflex. Känner vi varandra tänker jag? Nej…jag gör samma upptäckt som på matkedjan, hon ser inte på mig utan har en intränad fras som är lite för salt! Effekt? Obehaglig känsla… Efter dessa två tillfällen har jag noterat fenomenet på några fler ställen och varje gång skvätter jag till och tittar frågande på personen som blir såååå himla glad av att se mig… Är det en ny trend eller är det bara jag som blivit lite känslig och inåtvänd? Vad hände med en vänligt, välavvägt, -Hej, vad kan jag hjälpa dig med?


5696 b.gif?host=kathrinmortel.wordpress.com&blog=41095573&post=5696&subd=kathrinmortel&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster