En kanin i ett träd

…kan du visualisera den lilla kraken på en gren?

Det ser inte särskilt stabilt eller hur? Jag tänker genast att kaninen lever farligt, minsta rörelse eller skutt kan göra att den faller ner till marken. Kaninen ser spänd ut och den lilla nosen darrar. Jag tycker synd om den och får stark lust att lyfta ner den till tryggheten i gräset.

Träd är ingen miljö där kaniner trivs, om jag får gissa. Kaniner trivs nog bäst på marken. De är skapade för att hoppa, skutta tvära kast, gräva djupa hål och smaska på gräs. På marken är kaniner fantastiska!

Ekorrar, fåglar, fjärilar och flera andra djur passar däremot bättre i träd. De trivs där och behöver sällan vara spända eller rädda. De är i den miljö de är skapade för att leva i, i sitt rätta kontext. De manövrerar lätt, balanserar, flyger hit och dit, där i trädet kommer deras starka egenskaper till sin rätt.

Kaniner i träd blir däremot små, orörliga och spända. De blir också ett lätt byte när rovdjuren kommer.

Min nästa tanke blir vad kaninen gör i ett träd? Hur har den hamnat där och hur ska den ta sig därifrån? Om kaninen inte lyckas rädda sig kommer den sakta förtvina och till slut dö. Trots att trädet är fyllt av saftiga, spröda löv.

Ovanstående är ett försök till en metafor för att beskriva hur vi kan känna oss när vi hamnar fel. Vi går fel lite då och då i livet, det är oundvikligt. Vi är alla en kanin i ett träd ibland, eller hur?

specialpedagogik.jpg?w=300&h=199

Olika är bra, men alla passar inte lika bra på samma ställe! :)

Det är också sannolikt utvecklande för oss att prova på att vara i fel kontext en stund. Att få känna på vad det kan göra med vår självkänsla och kreativitet. Det gör oss förhoppningsvis ödmjuka inför varandras styrkor och svagheter. När vi ser någon vara spänd och rädd kanske vi då vet hur det känns och vill hjälpa den vilsne till att ta sig till trygg miljö?

Jag har varit en kanin i några år då jag jobbat med saker som inte får mina starka sidor att blomstra. Det är inte fel på det fantastiska trädet och inte på mig (som kanin) men vi passar inte ihop på rätt sätt. Därför har jag bestämt mig.

Jag har fattat mod, riktat blicken mot marken och hoppat!

Jag hoppas att jag känner mig smidig, mjuk och trygg när jag skuttar runt i gräset och smaskar på frasiga maskrosor till våren!


5591 b.gif?host=kathrinmortel.wordpress.com&blog=41095573&post=5591&subd=kathrinmortel&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster