Tänk om man fick träna

gopr0559.jpg?w=300&h=225

Modiga simmare! En simtävling där rädslan för syrebrist och misslyckande kanske var för stor för en feg Mörtel?

…utan hinder? Tänk att få vakna på morgonen utan smärta någonstans, att få vara utvilad och kunna ta i precis så där mycket som man hade planerat. Tänk att klara av att orka träna så där hårt och fokuserat varje vecka en hel vinter! Känner ni igen tankarna?

Men…tyvärr är det ofta inte så enkelt att få till den ultimata situationen för sin drömtillvaro oavsett intresse, eller hur?

Drabbas du också olika saker i livet som hindrar dig från att träna på det sätt som du önskar? Så som exempelvis en ond höft, en envis förkylning, en bebis som är vaken om natten, ett jobb som som inte nöjer sig med din uppmärksamhet 8h om dagen? Exemplen på förtret är oändliga.

Ibland brukar jag roa mig med att lyssna på andras samtal (jo, det är faktiskt sant, jag måste inte alltid prata), både på sådana som sker i min närvaro och sådana som inte sker inom min ”sfär” så att säga. Med ett fulare ord kan det senare kallas att tjuvlyssna.

Eftersom jag till stor del av min fritid befinner mig i en triathlonatmosfär så blir det från den världen som min spaning kommer idag, återigen.

gruppbild-i2-2014.jpg?w=300&h=199

Några nöjda I2:are efter Karlstad stadslopp.

En stor del av mina klubbkompisar är relativt uppvarvade då det tävlingssäsong. Många i I2 IF (18 st ) ska dessutom tävla i Kalmar om drygt en vecka eller cirka (40 st) i Görslitet om bara tre dagar. Ja, my friends, tiden tickar och snart är det dags! He he.. (jag är bara avis)

Samtalen som jag oftast lyssnar på (och deltar i) just nu handlar om formen, eller framförallt om varför man inte är i den form man borde eller velat vara i.

De flesta av oss är drabbade av diverse förtret av olika slag och det är viktigt för oss att få berätta om dem för andra likasinnade. Jag tycker att vi är lite gulliga då vi är så lika varandra. Det är förtretprat i nästan alla hörn så att säga…

De är mycket få triathleter som jag känner som uttrycker motsatsen, typ: ”Jag är i superform, jag har kunnat träna på så himla bra, jag är redo för race”. (Här passar en stjärna till dig J *)

Förutom att tjuvlyssna så gillar jag att fundera kring mitt och andras beteende och försöka förstå varför vi gör som gör i olika sammanhang.  Den ovan beskrivna ”formförsvarsdiskussionen” är ett sådant intressant fenomen.  Varför det är viktigt för mig (och en del av er andra) att få berätta att om vart vi har ont och varför vi inte kunnat träna som planerat. (Det hade kunnat bli en spaning det också, om alla som tränar för lite. Det finns sannolikt inga som tränar så lite som just triathleter.)

where-the-magic-happens.jpg?w=300&h=214En förklaring är nog helt enkelt att det är skönt att få flytta bort förväntningar på prestation. Det är otäckt att misslyckas. Då är det skönt att få skala av lite och sänka ribban. Som de flesta av oss erfarit i livet så är det väldigt mycket svårare att prestera när förväntningar från omgivningen och på sig själv blir högre än vad som känns bekvämt. Man svävar då kanske lite för långt utanför komfortzonen? Min teori är att form-samtalen är en typ av mental process där vi jobbar med våra inre prestationskrav och, tro det eller ej, mindre om andras intresse av vår form, våra förtret och allra minst vår prestation.

10583990_10152413748213705_6553661472108474476_n.jpg?w=300&h=300

Jag tycker att vi ska vara mindre rädda för att ”snubbla” inför varandra. Det är modigt att våga tävla men det är ännu modigare att våga göra det när både den inre och yttre pressen är stor.

Som jag skrivit många gånger, det är alla som vågar misslyckas som är de verkligt modiga…

Heja, heja alla ni som tävlar i  Görslitet nu på lördag, på Ironman i Kalmar) nästa helg eller vart som helst i sommar! :*

 


5176 b.gif?host=kathrinmortel.wordpress.com&blog=41095573&post=5176&subd=kathrinmortel&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster