När lag Swedish Armed Forces vann slaget, tävlingsberättelse från ÖtillÖ 2016.

Sandhamn, Stockholms skärgård, dagen innan start.

”Vad sa vi egentligen!”

TV intervjun är precis avslutad och vi promenerar bort över ön för att titta på den första simsträckan. Imorgon bitti klockan 06:05 kommer vi alla springa ut i vattnet här för att simma över till Vindalsö, den första av de 23 öarna vi ska passera.

”Vi sa att vår tävlingsplan är satt utifrån att vi skall ta oss till Utö på under 8 timmar”, repeterade vi för varandra. Hittills hade vi bara pratat om det oss två emellan. TV reportern hade tittat på oss som om vi var två uppblåsta boxare som stått och skrutit om att de kommer motbevisa relativitetsteorin imorgon.

”Men det känns i kroppen att det faktiskt är möjligt nu”, sa vi till varandra. Träningen har blivit av, inga skador har stört, detaljerna är genomgångna och motivationen är hög. Allt har ju fallit på plats. Nu skall vi bara hantera hur själva tävlingen utvecklar sig imorgon.

o%CC%882.png

05:55 på morgon den 5 september och vi står tätt packade med alla andra i startfållan. Koncentrationen på vad vi har framför oss är total och det skärmar av allt som pågår runt omkring. Jag väcks av startskottet och ÖtillÖ, VM i swimrun 2016, har just startat.

o%CC%883.png

Första löpningen är allt som vanligt. Trångt, lite hetsigt, men ordnat. Första simningen blir däremot något helt nytt uppe i täten. Det är ovanligt många lag med och det blir ingen spridning alls. Vågorna som slår in sidledes gör det svårt för alla att hålla en linje så det blir som det blir. Vi befinner oss i mitten av den stora laxodling och vi både tar och ger stryk där alla har paddlar på händerna och skor på fötterna. Det är inte vad någon av oss vill och vi var många som efter loppet försäkrade sig om ”No hard feelings”. Jag simmar bakom Lelle och hoppas att han skall göra något åt det snart. Plötsligt stannar han upp för att kunna lämna klungan och vi kör själva resten av simningen. Lugnare och i egen takt tar vi oss nu över utan större besvär.

o%CC%884.png

Det gör dock att vi kliver upp på ön ca en minut efter ledande lag men nu tar den tekniska löpningen vid. Vi tassar på snabbt och lätt längs strandkanten och befinner oss snart i ledning. Tempot är kontrollerat och alla känner av att det är lugnet före stormen.

o%CC%885.png

Inget lag har ännu valt att sticka iväg så fortfarande två timmar in i tävlingen är vi nästan 7 lag tillsammans i täten. Det har aldrig hänt tidigare.

o%CC%886.png

Vi beslutar oss för att känna lite på kapaciteten hos de andra lagen och gör ett lätt ryck innan Nämndö.

o%CC%887.png

Det blir en liten lucka ett tag men den äts snabbt upp vid norra Nämndö. En uppgång är något otydligt markerad från vårt perspektiv och vi simmar lite för långt. Gänget är samlat igen.

o%CC%888.png

Nu är det team Head swimming med Oskar Olsson och Paul Krochak som jobbar upp tempot. Jag noterar på klockan att vi kör i 3:55 fart på grusvägen och är nöjd med draghjälpen. Sneglar på Lelle som fortfarande ser fräsch ut, trots att det är han som ligger först och plöjer upp vattenfåran på alla simningarna. Det hela känns under kontroll och vi ligger nästan exakt på kalkylerad tidsplan för sub8.

o%CC%889.png

Trots fartökningen är det flera lag som fortfarande är med bara någon minut bakom oss. Det är lite ovanligt så här långt in i tävlingen. Vi växeldrar i täten med team Head swimming fram till den femte timmen.

o%CC%8810.png

Inför den sista längre simningen över till Kymendö och Ornö bestämmer vi oss för att gå loss.Det går vägen och en timme senare leder vi med 2 minuter 40 sekunder när vi kliver upp på Ornö. Här har vi nu 21 brutala kilometrar att springa ner till södra spetsen av ön. Tiden pekar på en sluttid om prick 8 timmar och farten är bra.

o%CC%8811.png

På de flacka grusvägarna håller vi 4:10 fart men det börjar kännas nu. Solen tittar fram och kroppen går snart på överhettning. Farten sjunker ner till 4:35 fart och vi lider hårt i värmen. Förmodligen har kroppen febertemperatur för det är svårt att springa snabbare. Efter halva distansen har någon vänlig själ har dragit fram sin vattenslang till vägen. Den svalkande duschen gör att vi kan pressa upp farten till 4:10-fart igen.

o%CC%8818.png

Men det dröjer inte länge förrän vi är tillbaka i febertemperatur igen och farten sjunker. Tiden visar nu en minut efter sub8 och det känns motigt. På en av raksträckorna får vi plötsligt syn på ett jagande lag, kanske bara en dryg minut bakom oss. Hur gick det till!? Vi får rapport att de knaprar in och två kilometer senare är de bara 40 sekunder som skiljer oss. Överhettade, med begynnande krampryckningar i benen och med spräckt tidsschema återstår bara att försöka sälja oss så dyrt som möjligt. Vi gräver så djupt vi kan i källaren. Räddningen kommer när vi får vika av in i skogen, får skugga och teknisk terräng under fötterna. Snart är vi framme vid södra spetsen och nästa simning.

o%CC%8812.png

Vattnet är skönt kallt och jag försöker få in svalkande vatten i dräkten genom att borra ner huvudet när jag simmar. Det går sådär. Veckan innan modifierade jag halsen på våtdräkten och gjorde den tightare för att inte få in något vatten alls. Tyvärr nu så fungerade den lösningen väldigt bra…

o%CC%8813.png

Simningen hjälpte oss ändå att hitta nya krafter och efteråt flyter löpningen på bra. Det är en timme kvar till mål och vi är tillbaka i tidsplanen. Den sista ”ö-hoppningen” är den roligaste. Korta snabba simningar och obanad löpning på småöarna.

o%CC%8814.pngNär vi tillslut kliver upp på Utö har vi bara 15 minuters löpning kvar och klockan säger 7h 44min. Då plötsligt bestämmer sig mina ben för att strejka. De är stolpiga och stela och styltar mest omkring under mig. Jag tittar ner på dem som för att ge dem en rak order att springa snabbare. Den skiter dom fullständigt i så jag ger ordern till Lelle istället. ”Du måste dra, vi är precis på marginalen och jag har inte fått igång benen än” klämmer jag ur mig. Lelle drar hårt den första biten så jag får återhämta. Det funkar och snart kan jag driva upp tempot till 3:55 fart igen på de sista tre kilometrarna till mål. ”Håll i, vi kommer klara det. Vi har fortfarande 1 minut tillgodo”, flåsar jag när vi nu ser tennisbanorna där vi skall svänga in på upploppet. Men ”svängen” är avspärrad och funktionärerna vinkar att vi skall fortsätta längre bort till en uppgång som ligger längre bort. En uppgång som jag inte ens kan se från där vi är nu.

Vad är nu detta!?!? Det är inte sant! Man kan inte bara ändra såhär på banan och springa runt med målportalen när vi skall köra sub8. Det här händer inte!” Förtvivlan tillåts bara börja bubbla innan viljan kliver in och tar kommandot. Jag tittar inte längre på klockan utan bara springer. Jag känner varken kramp eller trötthet och benen driver på uppför sista backen. Vi skymtar nu målet och klockan där upp visar 7:58.någonting. ”Det går…!! Vi kommer att klara det!”.

o%CC%8815.png

Målgången blir en av de mer känslosamma jag gjort. Vi är de första och enda som gått under 8 timmar på ÖtillÖ banan och det med bara sekunders marginal. 7:59:04 är nu banrekordet.

Urladdningen på ÖtillÖ var total. En dryg vecka efter målgång är kroppen fortfarande trött, men glad. Tanken om att köra under 8 timmar började vi räkna på för två år sedan. Metodiskt har vi höjt vår individuella kapacitet för det här, vi har ytterligare förfinat vårt lagarbete och Försvarsmakten med chefen idrott i spetsen har trott på oss under hela resan. TACK! En dröm gick precis i uppfyllelse.

o%CC%8816.png

Vid pennan Daniel Hansson, MHS K

Fotograf: Gunnar Eld om inget annat angetts

Öpnna i nytt fönster