Ö TILL Ö

Sandhamn, 7 september 2015.

Smittkoppor, helvetesvirus från Island och skador. Ja, vägen fram till startlinjen på Sandhamn har varit minst sagt krokig och jävlig men nu äntligen stod både jag och Daniel där! Stirrar rakt fram med en sån där halvskön känsla av ångest blandat med förväntan och spänning. image6.jpg

När startskottet går spelar förberedelser, väderförhållanden, form eller skador ingen roll, då är det bara en sak som gäller och det är att ta sig från Sandhamn till mållinjen på Utö snabbare än alla de andra lagen. Målet var seger och sub 8h, förmodligen orealistiskt men nu var tävlingen igång. Vår plan var att hålla en jämn kontrollerad fart hela vägen. Vi trodde att Simon, Rasmus, Paul och Björn skulle ligga före eller jämt med oss, om inte skulle vi komma ifatt i slutet av Ornö och göra ett hårt ryck. image7.jpg

Efter första simningen ligger vi efter ett flertal lag men kör ruskigt fort på den tekniska löpningen på Vindalsö och hoppar i som tvåa efter Simon och Rasmus på andra simningen. Vi håller andraplatsen fram till Nämdö då Paul och Björn går om. Vi fortsätter tugga på och får ständiga rapporter om att vi tappar på de andra lagen. Svårt att lita på mellantider man får då de varierar och ofta är det någon som skjuter från höften. På Runmarö satt dock en gammal gymnastikdirektör med träningsoverall och tidtagarur, världsklass!image8.jpg

Efter Nämdö hände inget speciellt. Vi avverkade några öar och simningar. Hörde av min kompis David Näsvik som kollade på loppet att vi förlorade massor på 1400m simningen pga att vi körde med lina och det synkade dåligt i vågorna. Väl uppe blev man erbjuden en twix, gott men hade behövt en varm kopp choklad eller en skoteroverall. Jag och Daniel säger inte så mycket när vi kör, vi känner varandra så väl att det inte behövs men precis när vi ska hoppa i sista simningen innan Kymmendö gör vi ett konstaterande att det är sjukt kallt. Ok, jag skrek ”Helvete!” mitt ute på 970m simningen också. Daniel hade hört det under vattnet.image9.jpg

På Ornö var det ensamt. Vi såg ingen framåt och ingen bakåt men visste att Nicko och Julien är starka löpare och körde på så hårt vi vågade för att hålla avstånd. Nu levde vi på hoppet att de där framme skulle krokna enda problemet var att även jag började bli trött, så trött att jag snubblade på en grusväg och föll hårt (Lite skrattretande efter att ha sprungit grymt teknisk löpning på våta hällar hela förmiddagen utan att vurpa). Blev liggandes och hoppades nästan att något gått sönder så jag fick ligga kvar. Daniel lyfte upp mig och så var vi på väg framåt igen.image10.jpg

I slutet av Ornö kommer vi ifatt Simon och Rasmus som varit i stor ledning från start men som nu knappt höll styrfart. Kände för dem då jag vet hur starka de är och hur mycket de ville ha en seger. På Långbäling känns det som att vi får upp farten och kanske finns det en chans att komma ifatt Paul och Björn? Räknade som vanligt fel på hur många pluttöarna är mellan Långbäling och Utö. Rasade helt när det blev en mer än jag var inställd på. Tror att vi tappade mycket på just den ön och avståndet mellan oss och bak till Nicko och Julien minskade snabbt. image11.jpg

När vi äntligen kom till Utö föreslog Daniel en fartökning för att säkra andraplatsen. Väl över mållinjen var jag varken besviken över förlusten mot starka Paul och Björn eller glad över silvret. Det enda jag tänkte var att det äntligen var över. Så här i efterhand känner jag mig grymt nöjd med tanke på att jag tänkte slänga in handduken två veckor innan start. Man kommer långt på pannben och en urstark teamkamrat. image12.jpg

Daniel är den bästa lagkamraten jag kan tänka mig. Han bär vattenflaska och gel för oss båda, han har memorerat alla distanser, alla i och urgångar, vet precis hur långt det är kvar till nästa energistation, han vet vad och när han ska säga något och när han ska vara tyst. Daniel drar mig på nästan alla löpningar och är den starkaste jag känner. Jag har bara en uppgift, att dra Daniel på simningen.

Det finns många lag som är hungriga på seger Ö-Ö 2016 men inget lag kommer vara hungrigare än mig och Daniel. Vårat banrekord står sig fortfarande och drömmen om sub 8h lever vidare!

Nu kommer en rad tack till personer som gjorde att jag ännu en gång fick uppleva den här fantastiska tävlingen/äventyret.

Tack till:

-Daniel min swimrunbroder

-Våra tuffaste motståndare Björn, Paul, Rasmus, Simon, Nicolas och Julien. Vi bjöd alla på lite spänning.

-Micke och Mats med crew. Ingen tävling utan er. Alltid världsklass på era arrangemang. Noterade även att ni äntligen fixat Coca-Cola på en av energistationerna, underbart!

-Mina grymma sponsorer.

-Camilla Williams, världens bästa massör.

-Familj och vänner som alltid stöttar och hejar på!

-Carro! Utan dig hade jag inte stått på startlinjen i år.

 

Det bästa med Ö-Ö 2015 var att min grymma storasyster tillsammans med Ulrik tog sig i mål. Alla som fick en startplats i lotteriet i vintras skrek av glädje, inte min syster, hon gillade idén kring att köra men inte att faktiskt göra det på riktigt. Nu stod hon där halvt chockad över att just fått en startplats. Hon har tränat och kämpat, varit orolig och nervös men när väl startskottet gick var det inga problem alls. Stolt Lillebror!

image13.jpg

 

Öpnna i nytt fönster