Sjöslaget i Kroatien

Hvar, Kroatien den 2 april 2017. Starten går och alla springer som galningar, de bara svischar förbi längs kajkanten och vi är långt efter redan inför första simningen. Jag gillar inte att stressa i början av ett långt lopp och bekymrar mig inte så mycket. Undrar lite var Daniel tog vägen och märker snart att det är hans fötter jag ligger bakom. Känner att jag kanske borde ta tag i min arbetsuppgift som den starkare simmaren i laget och gasar om även om det hade varit skönt att ligga kvar bakom.

o1.jpegNär vi kommer upp fortsätter vi i en lugn fart fram till den andra simningen där vi hoppar i en bra bit bakom täten. Lite seg start på simningen men snart får vi medvind och sköna vågor att surfa på. Blir dock lite kontra produktivt att glida på vågen när vi använder lina mellan oss. Note to my self 1: Använd ej lina när ni simmar i vågor. Fortfarande inte sugen på att börja ta i men av någon konstig anledning är vi i fatt tätlagen och går upp ur vattnet tillsammans med Thule (Adriel Young och Martin Flinta), Garmin (George Bjälkemo och Pontus Lindberg) och en bit framför springer Runfast77 (Axegård och Flores). Ett sidospår… Adriel Young i Thule stod som Angus Young i resultatlistan. Sjukt kul för alla oss som gillar ACDC.

3.jpeg

Jag och Daniel hade innan loppet pratat om hur viktigt det var att inte ligga längst fram i täten och stressa upp tempot. Daniel verkar ha glömt detta och vi går upp i ledning. Allt känns toppen och jag tycker att det är ett bra läge att trycka in 4st salttabletter, sätter dem i halsen och kaskadkräks samtidigt som linan fastnar runt benet och Daniel fortsätter dra. Om mina motståndare sett mig som ett hot tidigare så måste denna scen ha lugnat dem rejält för det kan inte ha sett speciellt proffsigt ut. Någonting fastnar i vänster näsgång och det irriterar mig resten av loppet. Vid vändpunkt händer loppets mest komiska sak, vi får en simboj som inte är uppblåst och alla lag börjar svärande med 140 i puls försöka blåsa upp dem.4.jpegSom så många andra gånger under en tuff tävling ställer jag mig frågan hur i h-vete hamnade jag i den här situationen, får samtidigt en kraftig våg från sidan, en sko i ansiktet, kantrar och glider in i sidan på Pontus Lindberg från team Garmin, glasögonen flyger av och Daniels paddlar slår rakt in i benen. Just i det här ögonblicket har vi inte ens kommit halvvägs på 3000m simningen eller de 2900m som det skulle vara fågelvägen (undrar hur långt vi simmade egentligen…) och jag tycker helt ärligt att swimrun är en jävla skitsport. Självplågeri. MEN när jag finner mig själv på avgrundens kant träffar paddeln och fingrarna mirakulöst mina glasögon och jag inser att det måste vara min turdag deluxe! Fatta vad skönt att slippa simma utan glasögon. Swimrun är kul igen och vi bestämmer oss för att gira styrbord, bort från Team Garmin för de verkar ha fått något allvarligt fel på radarn och vi kommer äntligen in i viken som för oss mot slutet av simningen. Hade ingen aning om hur många lag som låg före , kunde vara 2 eller 20, kändes mer som ett lotteri än prestation.

6.jpegOtroligt skönt med fast mark under fötterna igen och muttrar lite surt till Daniel att hans navigeringsplan sög och att vi tappat massor med placeringar, 5 sek senare inser jag att vi ligger med i täten bakom Thule och Runfast77. Ber inte Daniel om ursäkt utan drar lite extra hårt på simningen för att gå i fatt Thule istället och Daniel verkade nöjd med det. Efter den här simningen börjar vår favoritterräng, dvs riktigt jävligt underlag. Det visar sig att det jävliga underlaget även passar Thule och Envol (Nicolas Remires och Julian Dent) och vi tre håller ihop till sista simningen över till Hvar. Här slutar tävlingen för en stund och går över i survival mode (alla som körde loppet förstår vad jag menar). Det är svårt att beskriva i ord och svårt att överdriva situationen. Det känns som vi ligger med bredsida mot destinationen och krigar med allt vi har för att inte riskera att spolas upp på Italiens kust. I det här läget blir det en note to myself 2: Ta inte de stora paddlarna nästa gång du simmar så här länge i vågigt och strömt vatten. Väl uppe ur tvättmaskinen skriker benen av lycka över att äntligen få springa ett tag. Vi kränger av oss ärmarna på våtdräkten, sänker en gel och börjar stigningen upp från Hvar.

IMG_0199.jpg

Hvar är en fantastisk och vacker plats och i motsats till långsimmet var löpningen upp från staden, genom borgen, upp på berget och ner mot sista simningen en upplevelse jag hade haft behållning av om det inte hade varit för ångesten inför sista simningen. Varför? Jo jag har alltid haft besvär med skav av våtdräkten i nacken och hade testat en ny lösning inför den här tävlingen. Jag hade tejpat nacken. Note to myself 3: Tejpa aldrig mer nacken. Eftersom jag hade tejpat där jag trodde skavet skulle komma och inte vaselinat in någon annan del hade följden blivit köttsår runt hela halsen. Blev faktiskt stoppad i säkerhetskontrollen på flygplatsen där de frågade vad jag gjort runt halsen.

Under löpningen inför 1800m simningen går vi ifrån Thule och Envol uppför, lite för att testa hur de svarar och tog det sedan lugnt ner till simningen och då var de i kapp och vi gav oss ut i vattnet tillsammans. Kändes som någon slängt salt i öppet sår när vi hoppade i. Aldrig mer tejp, men kroppen vaknade till och det var fullt fokus på tävlandet. Vi la oss i fötterna på Thule och Envol bakom oss. Jag och Daniel hade inte någon detaljerad plan för just den här situationen men båda visste vad som behövde göras utan att kommunicera med varandra. Vi ville inte ha med oss något av lagen på den sista löpningen och allra minst Envol som är riktigt duktiga på teknisk löpning. Jag bestämde därför att efter ca 900m när vi rundar udden att gå ut vänster och trycka plattan i mattan de sista 900m. Ett sånt beslut är lätt att ta på plattvatten men när vi precis gått om Thule och vänder in i viken möts vi av fetaste motvinden… Det är bara att stå sitt kast. Daniel fattar direkt och hakar på. Efter 5min tittar jag bakåt och ser att Envol har tappat rejält och får känslan av att Thule får jobba hårt för att hålla fötter.2.jpegNär vi kommer upp ur vattnet vänder vi på steken, dvs att Daniel ”The Tank” Hansson går upp och börjar dra på löpningen. Vi tuggar på och ökar farten något hela vägen upp till toppen, jag sneglar bak och ser ingen. Det var en lång backe men nu när jag tänker tillbaka kan jag bara minnas hur sugen jag var på en kall cocacola. Ganska sliten på toppen, utan cocacola och lite lätt överhettad blir jag peppad av Daniel som säger att det bara är nerför hela vägen till mål eller så var det jag som fick för mig att det var det han sa. Vi började rulla nerför och springer förbi en gammal by i en ravin med smala gångar och några hundar som skäller när vi passerar. Bara ca 30sek senare skäller hundarna igen och vi är helt säkra på att det är nästa lag som de fått syn på. Inte så sugen på att öka farten men vi kör på ganska bra när den tekniska delen inleds. Med 3km kvar till mål fullständigt kokar det innanför våtdräkten och vi springer rakt ut i vattnet för att kyla ner oss. Tänker för en sekund att jag gärna hade velat ligga kvar men det är ju faktiskt tävling, tar mig upp och tittar bak, inser att hundarna måste ha skällt på något annat i ravinen för vi kan inte se något lag på långt håll, vi slappnar av en aning och sänker tempot rejält sista kilometern, ryggdunkar varandra och passerar mållinjen7.jpeg

Jag var faktiskt lite förvånad över att vi vann. En stor anledning till mitt tvivel var min form. Jag hade känt mig supertung på löppassen, så tung att jag faktiskt vägde mig men vågen visade tävlingsvikt. Tänkte att jag kanske tränat för lite (klassiker…) men någon har slitit ut flera par av mina löparskor och mina simmarkompisar hade sett mig i bassängen klockan tidigt varje morgon de senaste månaderna. Började nästan fundera på överträning men sköt bort den tanken och försökte vara positiv. En annan anledning var det tuffa motståndet med flera nya vassa lag. Innan loppet trodde jag att Thule skulle bli farligast och det visade sig vara en bra gissning.IMG_0201.jpgVändpunkten var två nätters sömn på hotell. Från tung, seg och trött vaknade jag upp på tävlingsdagen med rastlösa ben och sug efter race. Saknade Ronja (Då 9 veckor) ruskigt mycket men att få sova utan henne gjorde susen för min form.IMG_4376-e1492117410961.jpgNu har jag och Daniel som enda lag chansen att vinna en miljon kronor men då måste vi vinna 6 tävlingar till… Det kan ta slut redan på Utö men vi kommer självklart göra ett försök!

Tack för ännu en äventyrlig och välarrangerad tävling i sann ÖtillÖ-anda!

/Lelle

Foto: Jakob Edholm och Irina Kurmanaeva

Öpnna i nytt fönster