Västerås är här!

Mitt sista SM för säsongen har länge närmat sig med stormsteg och nu är det imorgon. Jag har aldrig gjort en olympisk tidigare och är smått skräckslagen. 1500m är långt och 4mil är ännu längre men det är bara 1mil löpning, ingen fara alls, absolut inte. Det kommer bli väldigt roligt och helt garanterat väldigt, väldigt jobbigt.

Banan i Västerås är minst sagt spännande; upp i ett parkeringshus på cykeln och sen ner igen. Betongväggar, tighta kurvor och nerförsbacke; jag är rädd att jag kommer krama bromsen samtidigt som jag invärtes vrålar: ”Släpp bromshandtagen för fan”. Sen är det enligt PM:et inte ansträngande att cykla upp, så jag är tveksam till om jag alls är kvalificerad eller om man kanske får ta hissen?

Sen ska det ätas och drickas under tävlingen och planeras ska det också: Och herregud min hjärna är ju på semester! Men det ska nog gå bra, jag är faktiskt väldigt bra på att äta, har övat länge.

Jag hoppas att det kommer lite publik som skriker saker i stil med: ”Bra jobbat inte långt kvar nu!” och ”Det ser bra ut!” trots det utlovade regnet. Det kanske inte syns på mig (jag ser alltid ut som om döden är nära när jag tävlar) men det är alltid härligt att bli påhejad.

Jag är nervös men jag längtar. Jag tänker köra på för fullt, ge allt jag har. Fånga ett par fötter på simningen, ett hjul på cykeln och sen springa som någon jagade mig, vilket någon säkert också kommer göra.

dsc_0837-1.jpg?w=168&h=300
Jag och en något motvillig bror tog en simtur i ån. Han simmade en halvtimme och agerade sedan boj, en ytterst rörlig sådan.


207 b.gif?host=loviisalarsson.wordpress.com&blog=56364452&post=207&subd=loviisalarsson&ref=&feed=1

Öpnna i nytt fönster