Race Report Stockholm Velothon - On The Edge

Jag hade faktiskt inte haft en tanke på att cykla Stockholm Velothon, efter Sthlm tri skulle fokusen vara på löpningen. Men nu var jag löpskadad, och det skulle finnas möjlighet att cykla på jobbuppdrag, så jag anmälde mig ett par dagar innan. Nu blev det ingen jobbcykling, och med mycket hemma på gång var jag återigen väldigt tveksam dagen innan om jag verkligen skulle cykla. Men, jag drog en flaska kolhydratladdning kvällen innan, fixade iordning cykeln och satte larmet på klockan fem. Var osäker vem jag skulle cykla med, hade ett par olika alternativ. Uppladdningen var onekligen inte maxad, men det kanske var bra?
Vaknade relativt pigg, och vädret såg ut att bli bra, sol/moln, cirka 17 grader och inte så kraftig vind. Var tidigt på plats vid starten och mötte till slut upp med Kalle och några andra cyklister från Terrible Tuesdays som jag skulle köra med. Det var snack om att snitta 38 km/tim, men det tog jag mest som ett skämt...

velothon1.jpg



Jag hade sett fram emot en "vanlig" cykeltävling, dvs ligga och köra belgisk kedja i sina grupper, men så blev det inte, det här var annorlunda. Helt enkelt en normal cykeltävling linjelopp. Vi var en 200-300 i första klungan, och det var bara en stor massa som körde tillsammans. Ibland i klump, ibland utspridda på ett eller två långa led. Först lugnt tempo genom Stockholm, i drygt 20 km/tim i sex kilometer, innan själva 165km rundan började efter passage genom söder. Nu släpptes farten fri, och tempot ökade direkt. Lite knixigt i början genom diverse husområden, och det var lite läskigt i den stora klungan med alla refuger och vägavsmalningar. Det gällde att ha bra koll på sin linje och folk runtomkring, och lyhörd på när klungan framför bromsade in av olika anledningar. Ljudet av bromsar hördes innan man märkte att det saktade ned framför och ropen kom. I övrigt var loppet ett konstant vinande av karbondäck och vindbrus, inte mycket snack i klungan.
Jag hade inte koll på momentanhastigheten, men det gick fort, trots motvind ned till Nynäshamn. En gång på väg ner, efter cirka 40km, var jag på väg att släppa klungan. Vi kom ut på en sträcka med medvind och farten drog iväg riktigt högt, över 50 km/tim. Jag slet max för att komma igen, pulsen var upp över 180 på slutet, och jag hade tur att det blev lite långsammare tempo efter ett par klloimeter och klungan gick ihop igen. Puh! Jag märkte att jag låg på min gräns nu vad gällde hastighet, och satte som mål att hålla ihop med klungan ned till Nynäs i alla fall. Samtidigt var jag var förvånad att det inte blev mer utspritt, låg normalt sett aldrig mer än 100-150m från toppen av klungan. Kände mig stark, och det som oroade mig mest var lukten av bränt gummi som kom från bromsarna - låg beläggen emot däcken kanske undrade jag??? De höll i alla fall hela vägen i mål utan incidedent, och det var många rejäla inbromsningar... 
Vid vändningen i Nynäshamn efter 80 km (37 i snitt hit ner!) höll jag på att tappa klungan för andra gången, det gick fort uppför en lång backe efter passeringen genom stan och jag kunde inte riktigt haka på, det började bli en liten lucka. Fick då oväntat en liten knuff av en okänd cyklist som hjälpte mig komma ifatt med andan i halsen och syran brännande i låren... Det blev nu lite nedförsbacke med skarpa kurvor, och så småningom var fältet samlat igen. Jag var hela tiden orolig att klungan skulle dra iväg igen med ett ryck, jag kände att jag inte hade extra kraft för några längre hastighetsökningar. Men klungan höll ihop, hastighetsökningarna varade aldrig längre än ett par minuter, sedan brukade det sakta ned lite lite så att vi samlades ihop, trots att klungan nu var lite mindre.

velothon2.jpg


Det korta backsegmentet som det skulle tävlas i kändes riktigt lamt, det var en kilometer långt men stigningen var verkligen beskedlig, inte värre än vanligt kändes det som. Full fokus istället på platsen i klungan och att inte köra ihop. Det var några enstaka som hade ramlat eller kört av tidigare, och det var två krascher på slutet av banan som jag klarade mig undan precis med lite undanmanövrar (en gång var jag utanför vägrenen med ena skon utklickad för att kunna svänga undan...). Jag låg någonstans i bakre halvan av klungan och försökte alltid positionera mig så att jag hade skydd från sidvinden som blåste ibland, det kändes riktigt bra med den taktiken. Att vara uppe och dra var det aldrig frågan om, det hade jag nog inte orkat mer än fem sekunder om jag hade lyckats ta mig upp till täten. Fattar inte hur de som gjorde det orkade!!! I medvinden hem tickade snitthastigheten nu upp sakta men säkert, och snart var den uppe över 38... Yikes!!! Vid det här laget hade jag också tappat bort mina TT polare i klungan, de hade antingen släppt eller låg längre fram/bak. Nu blev det ju ingen gruppkörning som jag hade tänkt mig, så jag funderade inte så mycket på det de få ögonblick jag kunde tänka på något annat än "släpp inte klungan, släpp inte klungan, släpp inte klungan...".
Började känna att jag antagligen skulle orka hänga kvar. Lyckades dricka och äta enligt plan med Twix och geler, trots den höga hastigheten. Det hade inte blivit några ryck och klungan höll ihop, och jag började förstå att de flesta andra också låg på sina max. Jag höll koll på kilometrarna, och väl inne i Stockholm då snittet hade krupit upp till 38.8 var jag otroligt nöjd och kände att jag kunde släppa om nu alla skulle börja med en tio kilometers lång spurt. Men klungan drog aldrig iväg, och när jag lyckades komma ikapp efter att nästan ha släppt igen på Strandvägen började jag positionera mig för sista kilometrarna ute runt Gärdet. Låg bra till och ökade till max sista kilometern (som alla andra också gjorde!) och knep några platser till. Kom i mål 6 sekunder från toppen av klungan som nu bestod av cirka 110 cyklister, och det var tydligen tre stycken som hade gått i mål 1.5 minuter tidigare (eller startat senare och kommit ikapp klungan). Plats 76 av 1500+ och ett snitt på 38.8 totalt och 39.9 km/tim (!!!) på de officiella 165 km (170 totalt). Helt makalöst, har aldrig cyklat så snabbt och aldrig trott att jag skulle klara av det, det fanns inte på kartan!
Det var en häftig, men nervös, upplevelse att köra i så stor klunga och så fort. Fina, avlysta vägar och läckert att ligga på avstängd motorväg runt Farsta på väg in till stan och bränna på i 50+ km/tim i medvinden. Passet kändes som ett långt Peloton/intervallpass, och riktigt kul att kunna cykla så snabbt, så långt. Jag trodde inte det fanns inom mig :-)
Nu ska vi se om vi kan få igång löpningen de sista två veckorna innan Lidingöloppet. Konditionen finns där i alla fall!
Öpnna i nytt fönster