Vasaloppet x 2, Race Report

Så, efter en dryg vecka är det dax att skriva ner rapport från de två Vasalopp jag körde, Öppet Spår Söndag samt det riktiga Vasaloppet. Det blev ju två gånger gillt för att maximera chansen på bra före och en bra tid, vilket var huvudmålet för att få en så bra tid som möjligt på klassikern jag ska slutföra (min tredje). Det verkar som om chansningen gick hem då föret på ÖSS var bättre, samt naturligtvis mindre trängsel i första backen. Nöjd med det valet!


ÖSS

I år igen var det resa upp med Ericsson och boende i Lindvallen som gällde. Skidorna hade slipats på Bromma Sport, som också lagt in glidvallan. Fästet skulle jag lägga på själv. Hade varit nojjig hela veckan innan inför ÖSS, var riktigt taggad och nervös för hur det skulle gå. Lite smårisig i magen som vanligt och Sebastian hade varit lite småsjuk också, men verkar inte ha smittat mig. Det var väl Carboloadern som vanligt som ställde till det lite. Väl i Sälen var det besök på mässan som sig bör, och kom billigt undan denna gång. Bara en extra vallaburk och ett par nya strumpor att åka i! Mer pasta till middag, och sedan vallning av fäste. Följde Swix rekommendation på VR40+50, och lade 4+3 lager utöver grundvallan som jag värmt in i Stockholm. Tror det var ett eller två lager för mycket då jag tyckte det skrapade i lite i början på myrarna, men det släppte sedan. Med lite mer utrustning och ytterligare koll på instruktionsvideor på youtube, samt lite frågor och observationer i mässtältet till experterna var det ändå riktigt kul att lägga fästvallan själv denna gång.


vasa1.jpg


Under natten var det svårt att somna, de andra i rummet snarkade en hel del så jag gick ner och sov i soffan istället. Svalare och tystare - perfekt! Vaknade klockan 4, packade snabbt ihop grejerna, frukost (gröt som vanligt!) och sedan kom taxin klockan 5. Hade sällskap av Tomas som också ville vara ute tidigt och få en bra plats i ledet. Väl framme vid 5:10 var det ungefär som förra året, cirka 1000 pers redan i ledet, så det kändes OK. -12C på morgonen (-10C vid starten), så vi la ut skidorna och gick in i mässtältet och väntade. Dagens väder verkade vara perfekt, runt -5 på myrarna, strålande sol, svag medvind och runt nollan vid målgång. Underbart!

Några sista toabesök, stoppa undan extra kläderna, och sedan gick starten...


vasa2.jpg

Perfekta drömspår i början, så efter startfållan kunde man gå ut på sidan och staka helt fritt. Drog om ett par hundra personer innan backen, och här lade jag mig på vänster sida, vilket var ett OK val. Det flöt på bra hela tiden, men uuhhh vad jobbigt det var uppför. Hade helt glömt bort hur jobbigt det är! Väl uppe på kalhygget gick jag ut till höger och tog det riktigt lugnt upp till krönet, pulsen var uppe i max sedan länge och här kom känslan att man bara vill kliva av. Hur ska man orka 87 kilometer till?

Som tur är släpper det snabbt väl på myrarna, stakade på, men nu tyckte jag glidet var dåligt. Hade de kanske lagt på för varma glidvalla i Sthlm? Hade en kompis som hade samma känsla på måndagen som vallat på samma ställe. Körde på hur som helst, men tempot låg runt 3:40 på plattem, alldeles för segt tyckte jag. Smågan kom ganska fort, och svepte en sportdryck här. Solen hade gått upp och det var magiskt vackert! Tomas, som körde VL på 9:30 förra året och nu funderade på om han kunde komma i mål under 7 timmar, körde om mig på myrarna. Han var riktigt stark i stakningen, men jag körde om om honom efter Risberg. Han kom till slut i mål på strax under 6 timmar, otroligt!

Mångsbodarna flöt förbi, och så var det nedför i Tennäng. Hade varit förvarnad att det kunde vara kallt här, och det frös verkligen till, det måste varit närmare -20C. Drog upp skydd runt munnen och ansiktet, men det var verkligen svinkallt! Uppför igen till Risberg och återigen tungt. Men kunde köra stak med frånskjut nästan hela tiden, så det var OK. Diagonalen satt bra, och fästet var kanon, det var enbart flåset som bestämde hur snabbt jag kunde köra.

Efter Risberg var det segt, riktigt segt. Upp och ner hela tiden och svårt att få till rytmen, så hade en riktig nedperiod fram till Evertsberg. Tankarna malde och malde... Det här är ju också oftast den långsammaste sträckan. Körde i kontrollerna ett glas sport varannan station, ett glas sport och blåbär varannan. Med en gel mellan varannan station var det perfekt med energi i alla fall och behövde ingen fast föda.

Efter Evertsberg gick det nedför, och helt plötsligt var jag i Vasslan och vägundergången. Här förra året var jag helt slut, men i år kände jag mig starkt. Spåren var fortfarande stenhård räls och fästet bet riktigt bra. Nu fick jag ett riktigt upplyft och kände att jag kunde öka tempot, vilken känsla! Kilometrarna rann förbi, backarna var inte så jobbiga och jag insåg vid Oxberg att jag skulle klara 5:45 utan problem. Med det i åtanke så slog jag av stressen att maxa ut, kände att jag inte behövde pressa på något mer utan spara kroppen lite. Det var nu riktigt tomt i spåren och jag körde långa sträckor helt ensam, så någon draghjälp fick man inte. Kilometerskyltarna flög förbi, jag stakade på och helt plötsligt var jag i Mora. Gled in på 5:34 i strålande solsken och sådär lagom trött, "plats" 201 för dagen. Trött i axlarna naturligtvis, men inte helt fysiskt slut som förra året. Riktigt go känsla! Fantastisk nöjd över att alla timmar med träning och stress över prioriteringar, snö, valla och väder gett utdelning, riktigt bra utdelning...


vasa3.jpg


Vasaloppet

Veckan efter var det slalom med barnen då det var sportlov. Tog ett löppass på onsdagen och två timmar skidor på torsdagen för att komma igång igen. Kroppen kändes bra, och passen hjälpte till att få ur de sista krämporna och slagg från söndagens lopp. Motivationen var dock lite tveksam, jag hade ju liksom redan gjort min tid. I och för sig kul att få köra riktiga VL, och man kanske kunde fixa medaljtid? Men hur sugen var jag egentligen? Åkte upp med två kompisar redan fredag kväll till Sälen, och nu följde 48 timmar med enbart snack om Vasaloppet. Valla, snö, väder, startgrupp, köteknik, vilken sida av backen skulle man ta, hur snabbt skulle eliten köra, var glidet rätt, vilka kläder, kommer det snö, fryser spåren till, är det minusgrader nu, har vi käkat för mycket, vilken tid ska vi gå upp, kommer det snöa, hur fort ska du köra, etc etc etc etc....???? Man kan ju bli tokig för mindre alltså!!! Jag funderade och funderade på medaljtiden och huruvida det skulle vara möjligt, men jag hade vid starten bestämt att det inte skulle gå... Lite för mycket tänkande helt klart. Det händer på ganska många stortävlingar att jag är för mentalt fokuserad inför tävlingen, så att när jag väl står på startlinjen är jag redan less... Måste jobbas på!

Vi gick i alla fall upp vid fyra och kom iväg till starten vid fem. Det var redan lång kö till fållorna, och vi trodde att vi skulle hamna långt bak. Jag hade ju inte lyckats seeda upp mig till 3:an, men var glad när vi väl kom in i led 4 att se att vi stod i femte raden, helt OK. La ner skidorna och gick så tillbaks till bilen för att vänta cirka en timme. Fick lite panik då jag skulle gå in i fållan igen och inte kunde hitta mobilen, men fick reda innan start att den låg i bilen. Skönt det, men det fick bli fem-sex timmar utan musik...

Starten gick, och det gick fort fram...till backen. Här tog det helt stopp, skönt i och för sig att man inte blev helt slut heller. Fick ena staven krossad i första kurvan (låg i mitten/vänster), men fick en ny stav efter cirka 50 meter efter att jag lyckats korsa hela fältet till höger sida. Nu gav jag helt upp medaljtidstankarna, och då staven var för kort fick jag stanna ytterligare en gång och byta, denna gång till en jättemjuk kolfiberstav. Trodde den skulle gå av varje gång jag stakade... Såg hur alla passerade, men orkade väl egentligen inte bry mig. Kom igång, och återigen nära-döden upplevelse på kalhygget då pulsen låg i topp trots att man segade sig upp. Fästet var också obefintligt i nysnön som kommit i fredags, och spåren var redan ganska dåliga. Kollade in nummerlapparna och försökte förstå hur jag låg till, det var en mix av led 3 och 4 åkare, och några enstaka 5:or. Blandade känslor, men försökte köra på i alla fall.

Nåja, matade på i lugnt tempo väl uppe på myren, temperaturen var strax under nollan, lätt motvind och ganska mycket snöfall. Täta led, så det var mest att ligga på rad. Kom in i Smågan på plats 2800 cirka. Det kändes inte särskilt inspirerande, men ge upp tänkte jag inte göra.

Upplägget av loppet var i stort sett lika som på ÖSS förutom att spåren var dåliga, det snöade och från Risberg och framåt åkte alla i princip i ett spår. Asjobbigt i Risbergsbacken utan fäste och till Evertsberg var det segt och långt. Kände mig stark ånjo i Vasslan och matade på, trots att jag fick saxa upp i de flesta backar. Det var här jag plockade mest placeringar, varje småbacken kunde jag gå om ett par personer. Verkade dock inte tappa så mycket tidsmässigt jämfört med ÖSS, låg från Smågan och framåt konstant cirka 10 minuter bakom tiden, och efter Evertsberg började glidet bli bättre då de här skrapat bort det mesta av nysnön och man körde på mer konstsnön. Glidet kändes bra i de glatta spåren. Dock var det oftast bara ett bra spår, så det blev mycket spårbyten och ibland segt att gå om. Utan att jag visste det plockade jag placeringar konstant, 50-100 per avsnitt. I Oxberg fick jag ytterligare en boost då jag hörde på kommentatorn att eliten fortfarande hade 1.9km kvar - det betydde att det fanns god chans att ändå ta medalj! Detta gav ny inspiration, och från Hökberg och in i mål så gick det faktiskt snabbare än på ÖSS, antagligen tack vare bra draghjälp som höll upp tempot och avsaknaden av backar utan fäste.

Kom i mål på 5:46 och fick medalj med 26 minuters marginal, på plats 2381. Hade plockat 450 placeringar från Smågan! Ungefär lika trött som i söndags, helt OK. Supernöjd att ha fixat medaljen, och med tiden från i söndags kändes det som att det inte fanns mer för mig att hämta i Vasaloppet på ett bra tag. Jag kan säkert kapa tiden, och vem vet hur många placeringar jag tappade med den brutna staven som kan tas igen. Men att gå igenom ytterligare en säsong med att jaga snö, oja sig över väder och före samt behöva gå igenom trängseln i första backen och maxpuls i 15 minuter för att ta sig upp och sedan 87 kilometer hård stakning...nej, inte på ett tag igen!


vasa4.jpg

Summa summarum: två kanonlopp som fixade en bra tid för klassikern och medalj. Mer hade jag inte hoppats på, så målen uppfyllda med råge. Att dessutom fått köra ett VL i räls fån start till mål och strålande solsken var ytterligare bonus! Nu är fokusen på nästa delmål: Vätternrundan på 7:50 eller bättre. Kommer bli tufft!

Öpnna i nytt fönster